Det börjar bli tjatigt med Rusakulan nu, men det blev ett till besök idag. Dock i ett lugnare tempo. Stigarna upp till Kulan är nämligen bitvis ganska snåriga så idag packade jag med ett nyinköpt sågblad och körde lite "crosstraining"; cykling och sågning. Några fallna träd kapades och i övrigt gallrades lite sly som tränger sig in på de fina stigarna...
Jag hade inte direkt börjat längta tillbaka till Rusakulan efter onsdagens klättring, men i lördags blev det ändå en repris. Nästan exakt samma sväng blev det men med en annan skara cyklister. Det var bara tre, inklusive undertecknad, som var med i onsdags. Kul att se lite nya som hänger med till bergen.
Fyra av deltagarna gjorde klättringen för första gången och jag tror de tyckte det var lite jobbigt. För min del var dock känslan bättre än förra gången, trots att jag gissar på ungefär samma tempo uppför.
Vädret var dock inte med oss den här gången och väl på toppen var utsikten grå så långt ögat nådde och på väg ner kom regnet och det följde med oss hela vägen hem...
Fredagen den 15 juni rullade jag, Danne (på bild nedan med ny hoj för dagen), Fågelkvist och Thomas Loket Jansson ut på banvallen med sikte på bergen. Vi körde upp via Limberget till Suttarboda och sedan blev det 100 procent Bergslagsleden till Ånnaboda, etapp 10 i omvänd färdriktning alltså.
Bilden nedan är från Falkaberget, där man bjuds på en härlig vy över Falkasjön. Partiet innan, uppför Falkaberget, är en riktig utmaning på cykel. Tämligen omöjligt att klara hela vägen.
Ner från Ånnaboda visade Thomas lite nya stigar som tog oss ut i Mattsabacken. Sedan blev det hemåt via Frösvidal. 45 km och 375 höjdmeter. Det blev en riktig genomkörare eftersom Danne uppenbarligen ville se vad nya cykeln gick för i terrängen. Det var bara att försöka hänga med...
Igår blev vi hela nio stycken (ovanligt många för en sen kvällstur upp till bergen) som drog iväg på en grym sväng i Kilsbergen. Både grymt kul, och grymt jobbig. Klättringen upp till Rusakulan är riktigt elak och illamåendet kommer som ett brev på posten.
Det är nästan värt det när man kommer upp till utsiktsplatsen...
Det blev drygt 41 km, på en massa rolig stig, både i bergen och nere på platten. Attackerna kom mest hela tiden och tog inte slut förrän vi skildes åt... Väl hemma vid 22-tiden var kroppen ganska mör. Och det känns ändå rätt bra, att den fått en omgång.
På bild: herr Fågelkvist på väg upp till toppen.
Såhär en vecka senare ska jag, för min egen del, skriva ner mina tankar om Lida Loop...
Sedan jag började cykla 2008 har jag tränat mer och mer, och presterat bättre och bättre, fram till nu. Den här säsongen har det varit mycket annat, så träningen har fått stå tillbaka. Det kändes på första loopen.
Mitt enkla mål var helt enkelt att fullfölja i år, som revansch på förra året när jag bröt på grund av punka. Jag gick dock ut för hårt den första milen, på de aldrig upphörande löparspåren och grusvägarna. Tempot var för högt för mig och det knäckte mig helt. Jag var ett tag väldigt inställd på att bryta vid varvning och lägga av helt med mtb-cyklandet. En tanke som matchade magkrämpor, kräkkänslor och trötta ben.
När första loopen börjar lida mot sitt slut kommer dock lite roligare, mer tekniska, partier och känslan i kroppen blir bättre. Jag trampar på och känslan är riktigt bra på loop två och tre. Jag kan öka och tar en del placeringar.
Sett till träningsmängden är jag nöjd med både sluttid och placering, även om jag hamnar långt ner i H30. Tiden 3:09:55 ger mig plats 51 av 74 startande.
Även om banan hade vissa justeringar så jämför jag med lite data från tidigare år. Förra året gick första loopen på 0:55:37, sedan kom punkan. I år tog första loopen 1:01:00. År 2010 körde jag i motionsklass på sluttid 3:10:41 och 2009 (också motion) blev tiden 3:12:53.
I år hade jag också lite, självförvållat, strul med utrustningen. I startfållan släppte jag ut lite luft ur bakhjulet, som kändes hårt. Efter ett tag måste lite mer luft ha rymt ur däcket för plötsligt var det väldigt sladdrigt baktill och däcket var helt enkelt för mjukt. Jag var tvungen att stanna och pumpa, och det kändes som ett 50-tal cyklister rusade förbi. Bland annat två Almby-cyklister, av vilka jag bara lyckades jaga ifatt den ena innan målgång. Surt, förstås.
Jag bytte inte bara pedalerna, utan även klossarna. Fördelen med att sätta klossar på ett par gamla skor är, som bild två visar, att det är himla lätt att veta var klossen ska placeras.
Som synes har jag klossen långt fram. Varför? Vet inte! Det har blivit så och det funkar bra. Hur gör du?
Nu efter bytet är det riktigt tajt, precis som det ska vara. Utmaningen nu har varit att klicka i och ur tillräckligt många gånger så att grejerna slits in lite för att underlätta den proceduren som går lite trögt i början.
Tips: Glöm inte fett på gängorna när du byter pedaler. Jag använder Weldtite Lithium Grease.
Igår avnjöts en riktigt härlig tur i Kilsbergen. Vi var nästan 10 åkare som trampade iväg från stan med sikte på bergen. Väl där guidade herr Fogelqvist en grymt fin tur, som landade på 48 km väl hemma igen.
Vi körde Blackastahyttan till Klockhammarbacken, upp till Blankhult via en för mig ny liten stig, Bergslagsleden (en av ledens bästa bitar?) till Kilsbergsstugan och sedan vidare på mer Bergslagsled och andra fina stigar innan vi avslutade med den klassiska Apelsinstigen...
Jag funderar på att skarva vidare med Mattsabacken upp till Ånnaboda(och sedan vidare) för att få en tredje topp på höjdkurvan. Nästa gång?!
